nosmotnos

Caesar kom alltid in på dagis med lugn och värdighet. Han hade inte bråttom, en gammal och vis herre tar det lugnt. När det snöade var hans svarta päls täckt av ett vitt lager, för trots att Caesar var gammal var han i god kondition och han och matte gick ofta till dagis på morgonen. Tålmodigt lyssnade han medan fröken och matte sa sånt som sägs på morgonen. Ibland var han törstig efter promenaden och hittade han en box vars dörr var öppen gick han in och drack medan vi pratade. När matte gått och Caesar skulle in till sig gick det alltid långsamt. Man hann stå med grinden öppen länge, länge och vänta. Tålamod -det var Caesar duktig på att lära ut :) Ibland kom det andra kunder som ville in, unga, pigga och med väldigt, väldigt lite tålamod. Då kunde man locka med en godis så att Caesar satte i en lite högre växel. Det gick inte jättefort för det....men fortare :)



Caesar följde länge med på långpromenaderna. Ofta fick han gå lös, det där med att göra ifrån sig kopplad och i grupp -det var inget för Caesar. Det gick långsamt för Caesar även ute, så att ladda med tålamod var ett måste. Om man ville ta sig fram snabbt fick man koppla.

I rastgården tyckte Caesar om att vara. Busa med andra var inget för den gamle Caesar, men han njöt av att sitta med ansiktet vänt mot solen eller att ligga i skuggan under ett träd, medan yngre förmågor busade hejvilt runt honom.

När Caesar skulle hem på eftermiddagen, då såg man en skymt av en mycket yngre hund. Han sprang till grinden, gjorde ibland ett litet skutt om man inte var snabb nog att öppna. När grinden väl var öppen flög han ut, och om matte eller husse inte var snabb på att plocka fram hans blå leksak, då tog han helt sonika något annat han fick tag på. Det kunde vara en dagisfrökens sko, en tidning, vante och en gång en stor leksakshund som låg framme. Bara det gick att bära, det var det han ville. Pigg och glad skuttade han ut genom dörren.

Det är så vi väljer att minnas honom. En lycklig Caesar som hoppar framför matte på promenaden hem, eller med husses vante i munnen, medan husse öppnar bakluckan till bilen. Vi minns också den tålmodige Caesar, som under sin sista tid på dagis fick allt barnsligare och vildare rumskompisar och hur han lät dom hållas. Oftast iaf, blev det för mycket sa han till. Men på ett väldigt trevligt sätt. Caesar fick också till slut ge upp de långa promenaderna, de sista veckorna gick han i långsam takt med många stopp. En promenad värdig en tålmodig
äldre herre.

I juni skulle Caesar fylla 10 år. Han fattas oss....